Vilka elever!

Idag följde jag med Frida och tittade på när hon undervisade en av sina klasser. När jag gick därifrån kändes det som om jag knappt kan vänta tills jag själv ska börja undervisa. Eleverna var så underbara. Jagj kunde riktigt se glöden i deras ögon, törsten efter kunskap och nyfikenheten på världen. Alla hade de stora drömmar om att växa upp och bli kämpar för demokratirörelsen i Burma, läkare eller själva bli lärare. Helt underbart att se. Livsglädjen lyste starkt, imponerande.

Polisen hjälper alltid till??!

Idag var vi på ett seminarium som handlade om det demokratiska valet i Burma 1990, idag är det 17 år sedan det ägde rum. Trots att folket valde en demokratisk regering med Aung San Suu Kyi's parti (NLD) vilka fick över 80% av rösterna ogiltig förklarde juntan valet och sa att det endast var till för att sammansätta en arbetsgrupp för utformningen av en ny konstitution.

Efter mötet och det var dags att åka hem blev vi alla tvugna att stanna kvar inne i huset då polisen hade fått nys om sammankomsten. Den thailändska polisen är mycket korrupt och endast genom mutur kan burmeserna stanna kvar i landet. Jag tror att alla kom hem säkra men jag kan endast föreställa mig deras frustration över polisens agerande. Betalar de inte, skickas de över gränsen.

Senare när jag och Frida satt och åt lunch åkte det förbi en lastbil med galler på sidorna, innanför satt det säkert ett tjuotal burmeser som blivt arresterade och var nu på väg att bli dumpade någonstans i den burmesiska djungeln. Mae Sot är något av en fristad för demokratikämpar, att de thailändska myndigheterna inte kan ha lite överseende med detta är mycket svårt att förstå. Men framför allt är det motbjudande hur polisen utnuttjar burmesernas situation och utkräver mutor.

Då va man här

Är nu inne på min tredje dag i Mae Sot, och allt här är vad jag hade förväntat mig och samtidigt inte alls. Situationen i Mae Sot är dubbelsidig. Å ena sidan är det en stor thailänsk stad som vilken annan som helst med liv, rörelse, underbar mat och frukt. Men samtidigt så har staden en helt annan sida. Staden gränsar till Burma, igår gick jag en promenad längs floden som delar dessa länder åt och synen man möts av är något helt annat än det i Thailand. Fattigdomen är total. Under bron som är länken mellan länderna lever och bor det människor, ett ingenmansland, varken Thailand eller Burma. Uppenbarligen så tycker dessa människor att det alternativet är bättre än att bo inne i Burma där juntan styr med sin järnhand.

Alla dessa sprutor

Om mindre än två veckor kommer jag att vara på plats i Mae Sot, känns overkligt. Jag försöker förbereda mig och visualisera hur det kommer vara där borta, men egentligen har jag nog ingen aning.

Just nu försöker jag fixa allt det praktiska, idag ska jag för andra gången gå och vacciner mig, känner mig som en voodoo-docka - helt fantastiskt många sprutor man måste ta. Tanken slog mig sist jag satt på läkarmottagningen och väntade på mina sprutor - sjukvården i Burma är mycket dåligt utvecklad och juntan lägger endast in någon procent av landets intäkter på sjukvård åt befolkningen. Dessa människor måste möta alla sjukdommar som jag nu här sitter och vaccinera mig mot på helt andra villkor. Jag åker ner och vet att om jag skulle bli sjuk så kan jag alltid vända mig till ett sjukhus och få den vård jag behöver, men alldeles för många människor där nere har varken tillgången eller tillräckligt med pengar för att kunna få en adekvat sjukvård...