Avslutning med tjejerna och Ko Samui

Min vy från Bungalow

Den 19 mars hade vi avslutningscermonin för Women Internship Programme, dvs. avslutning för mina underbara elever. Det var en väldigt känsloladdad dag, då jag både kände enorm glädje och stolthet över tjejerna, men samtidigt en väldigt sorglig dag då jag senare på kvällen skulle lämna Mae Sot. Det var en fin cermoni, flera av dem stora Burmesiska ledarna var där och gav hederstal till tjejerna. Själv försökte jag hålla ett kort tal, men hur mycket som kunde höras mellan mitt bölande är jag osäker på. På kvällen begav vi oss ut på restaurang för att fira och ta farväl.

Klockan nio samma kväll satte sig jag och Petrol på bussen till Bangkok, för att sedan hoppa på flyget till Ko Samui. Resan gick faktiskt bättre än förväntat, hon gav endast ifrån sig några enstaka misserabla mjaaauu. Väl framme på ön så har jag nu flyttat in i en liten bungalow, mina dagar skall spenderas för att skriva klart uppsatsen, men med dem vita stränderna så nära måste man ju faktiskt ta sig några dopp om dagen :-) så arbetsklimatet för mitt skrivande kunde ju varit sämre :-).

Mae La Camp

Påväg till Mae La Camp

Igår åkte vi till Mae La flyktingläger, det ligger 5 mil från Mae Sot. Resan skulle ha startat 6:30 men då vår bil bar tvungen att användas för någon KNU nödsituation, så vid 11 tiden äntligen hoppade vi på flaket på bilarna och åkte iväg.
När vi väl hade kommit fram så fick vi nyheten att vi västerlänningar inte kunde röra oss inne i lägret, så vi fick helt enkelt sitta i husarrest i 5 timmar medan tjejerna gick omkring i lägret. Smugglade med en av tjejerna min kamera, men dem blev stoppade av Thai polisen och dem raderade alla bilderna från lägret, då det fanns foton på mig på kameran så frågade dem vart jag var, men smarta som mina elever är sa dem att jag var i Mae Sot. Anledningen till thai polisens rädsla för västerlänningar är att dem är rädda att vi ska se hur dåligt dem behandlar burmeserna i lägret. Nu bor det ca 50 000 burmeser i lägret, men det är byggt för 35 000, så lägret är väldigt överbefolkat. Människorna där bor väldigt trångt, få knapphändig mat och väldigt smutsigt. Även om jag knappt fick se något av lägret så var det definitivt en intressant upplevelse!

Den sämsta bloggaren

Jo ni få nära och kära som kollar in min blogg lite då och då - sorry, jag är en värdelös bloggare nu var det en månad sedan jag skrev något sist.

Här i Mae Sot börjar jag nu känna mig sorgsen, snart är det dags att ta avsked av alla underbara människor jag har träffat här. En väldigt märklig känsla att min resa närmar sig slutet, under hela vistelsen här har det känts som det är lång tid kvar innan man ska hem igen, och nu så är tiden snart inne. Idag är det min sista måndag som jag undervisar. Mitt liv här har blivit till vardag och att inte vakna upp på min matta, ta en bucket shower och klä på sig thai byxor och bege mig till kontoret känns väldigt märkligt och sorgligt. Hatar avsked och jag fasar för för dagen då jag måste ta farväl av mina underbara elever. Men vi har redan gjort en deal, vi har lovat att inte säga hej då, utan "vi ses". För även om jag inte vet när så är jag säker på att komma hit igen.

Nästa onsdag ska jag och kissen sätta oss på bussen till Bangkok och sen flyger vi till Ko Samui för att ha två veckors beach semester (skriva klart uppsatsen) och sedan tillbax till Bangkok för en vecka och sedan blir det flyget hem... Som sagt känns det sorgligt att lämna Mae Sot men ser i fram emot att komma till stranden och för första gången på ett år verklig njuta av solen.